Klockan gick extremt sakta, Daniel hade dock ganska kul för varje gång en värk var på väg såg han det på skärmen och "förvarnade" mig. När det kom en lite mildare värk sa han nästan besviket "vilken klen". Klen? Jo tack, vi kan byta plats om du vill tänkte jag. Strax efter 22.30 kom barnmorskan in och sa att hon var nöjd med vad hon såg och skulle nu undersöka mig. Jag var öppen 3 cm. Vi skulle därefter få byta rum, D skulle gå ner till bilen för att hämta väskorna men jag tyckte det kunde vänta en stund, jag hade fortfarande inte förstått att vi skulle få vara kvar. Vi klev iallafall in i ett nytt rum och känslan när man klev in där var väldigt märklig. Det är här inne vi ska få träffa våran dotter första gången. D gick ner till bilen och jag fick två citodon innan jag klev in i en varm dusch för att lindra värkarna. Sedan hoppade jag i den berömda vita rocken och nättrosorna.
Vi la oss för att försöka få sova ett par timmar, men D kom inte till ro i fåtöljen han fick sitta i och jag tyckte inte tabletterna gav någon effekt, Så vid 01 fick jag en morfinspruta för att ta bort de mindre värkarna så jag kunde få sova lite. Jag fick också börja prova på lustgasen på minsta styrkan. D bäddade till slut åt sig själv på golvet och där somnade han. Jag slumrade lite emellanåt men det var svårt att slappna av..
Natten gick iallafall och det blev tidig morgon, värkarna började bli kraftigare och jag försökte få i mig lite frukost för att få lite energi inför det som väntade. Det mesta började dock bli jobbigt nu, fokuserade mest på andningen och lustgasen. D fortsatte sova en stund till. Här mådde jag också extremt illa och kräktes två gånger.
Det blev också dags för skiftbyte, så en ny undersköterska och barnmorska tog över. Morgonen gick bra fram till 09 tiden, då väckte jag D, sa att jag behövde honom nu för värkarna började göra riktigt ont. De höjde styrkan på lustgasen som sakta men säkert började bli min bästa vän. De tyckte jag skulle försöka ta mig upp en stund, så jag kravlade mig upp och ställde mig hängandes över en gåstol, detta för att hjälpa bebisen att komma ner och att få vattnet att gå. Vet inte hur länge jag stod där för här börjar allt bli ganska snurrigt! Men jag minns att det kändes ganska skönt till en början. Jag la mig sen åter i sängen och D sprang iväg för att köpa sig lite mat. Jag var då öppen 7 cm.
Under tiden han var borta höjdes styrkan på lustgasen till max, och jag vet att jag låg och andades i masken nästan konstant, ibland såpass att jag i princip tuppade av. Jag försvann ur min egen kropp, satt och tittade ner på mig själv ovanifrån och det bara tjöt i öronen. Väldigt märklig känsla! Jag frågade också i samma veva om jag kunde få ryggmärgsbedövning men det var för sent för det. Sen minns jag att D var tillbaka och att han var förvånad över hur mycket som hade hänt medan han var borta för nu hade jag riktigt ont och jag låg och vred mig av smärta i sängen. Hörde mellan varven "försök andas lite vanlig luft". Varje gång jag försvann in i lustgasens värld så drömde jag märkliga drömmar om förlossningen så varje gång jag kom tillbaka till verkligheten frågade jag vart jag var och vad jag skulle göra nu. Minns att jag lyssnade inte något särskilt på någon annan än D, oavsett om jag hörde vad personalen sa så var det inte förrän D sa till mig som jag verkligen försökte göra det de bad mig om.
Kl närmade sig 12 och nu var det riktigt outhärdligt, när värkarna kom nu så ville hela kroppen börja trycka på.
De bestämde sig för att ta hål på fosterhinnan och jag kände hur vattnet forsade ut. Nu var det dags att börja krysta. Nog för att det gjorde ont innan, men när jag tryckte på nu och huvudet skulle ut kändes det som att det brann i hela underlivet på mig och som att jag skulle gå sönder, det gjorde helt sinnessjukt ont. I samma veva ville de att jag skulle försöka ställa mig upp, och det var egentligen min plan att föda stående på knä, men jag hade för ont för att flytta på mig så jag blev kvar liggande på rygg. Det kändes som att krystvärkarna avlöste varandra och att jag inte hann vila mellan varje, utan jag tryckte och tryckte vilket gjorde mig trött så när jag hade tryckt ut henne en bit åkte hon tillbaka så jag fick börja om. Jag vrålade in i lustgasmasken och jag var så trött och frustrerad att jag bad dom skära upp mig och ta ut henne för jag orkade inte mer. Men någonstans ifrån fick jag några sista krafter och tryckte på allt vad jag orkade. Halva huvudet var ute och de frågade om jag ville känna. Först ville jag absolut inte men ångrade mig ganska kort därefter. Sa även till D att han fick titta om han ville, hade strängt förbjudit honom innan att titta men där och då kändes det självklart att han skulle få göra det om han ville. Sedan kom nästa krystvärk, jag tryckte på för kung och fosterland och klockan 12.44 var våran Selma äntligen ute.
Jag hörde ett litet skrik och sen kom hon direkt upp på bröstet. Jag var fortfarande lite borta och hade alldeles för ont fortfarande för att kunna fokusera. Jag låg och höll om henne men hade inte riktigt sett hur hon såg ut så jag frågade D som svarade "hon är helt perfekt" med tårarna forsande nedför kinderna.
Hela kroppen skakade på mig och sen var det dags att trycka ut moderkakan. Därefter fick jag bedövning och det syddes fyra stygn, då var inte barnmorskan populär kan jag säga för jag ville bara få vara ifred medan jag fortfarande hade ont. När jag var färdigsydd och D hade klippt navelsträngen fick hon komma och lägga sig vid sidan av mig. Hon tog bröstet direkt och där låg vi nu med våran skatt i armarna, 50,5 centimeter och 3295 gram ren perfektion.Såhär i efterhand kan jag säga att D var mitt smärtstillande. Utan honom hade jag aldrig klarat förlossningen och framförallt inte med bara lustgas. Han var min klippa och trygghet genom det hela. Att föda barn var det värsta jag har varit med om när det kommer till smärta men samtidigt en av dom starkaste och mest fantastiska upplevelser jag har haft. Det är så mäktigt att få ha upplevt det här tillsammans med D, och det känns som att vi idag, om möjligt, står varandra ännu närmare än innan. Jag ger mig själv en klapp på axeln efter denna förlossning och har jag klarat av detta så klarar jag det mesta!
