Det började fredagen den 3 juni på eftermiddagen, vi hade åkt ut med båten och det var premiärturen för min del! Jag hade pratat om ett tag att jag gärna ville hinna ut en sväng med båten bara vi två innan S skulle komma. Så fort vi kom ut bestämde sig dock vädret för att inte vara på vår sida, så vi var påväg in tillbaka igen och bestämde att vi skulle åka ut dagen efter istället. Men så skulle det ju inte bli, och som tur var bestämde vi i sista minuten att vi stannar kvar ute en stund. Åkte en bit, kastade i ankaret, åt sallad och sen blev vi supertrötta så vi la oss och sov en stund i solen som då hade kommit fram. Under den tiden började jag känna sammandragningar och värkar jag inte riktigt kände igen, de var lite kraftigare än tidigare. Jag sa dock inget till Daniel för jag ville inte göra han nervös eller orolig.
Det fortsatte ungefär likvärdigt hela den kvällen. Till slut sa jag att jag hade ont och D frågade direkt om vi skulle åka in. Nej, det är för tidigt sa jag. Vi gick och la oss och sov, värkarna avtog och jag sov riktigt bra. Jag trodde absolut inte det var riktiga värkar som hade startat utan att det bara var lite kraftigare förvärkar och att det skulle dröja någon vecka till innan hon skulle vara här..
På lördagen när vi vaknade kändes det ganska lugnt. Men efter lunch var samma värkar tillbaka igen. Väldigt oregelbundna och olika i styrka. Så någon båttur blev det inte. Vi hade också bestämt grillkväll hos min syster och man så efter att jag hade vilat i soffan halva dagen så tog jag mig en varm dusch, efter den kändes det bättre igen, vi gjorde oss iordning och kom ner till bilen för att åka. Där började jag känna av det igen, nu var alla ungefär lika kraftiga i styrka och kom ungefär var 15-20 minut. Jag trodde fortfarande inte det var någon förlossning på G.
Vi var in på mataffären på vägen där jag stod och tog värkarna och fick andas lite djupare medan vi valde kött!
Till slut kom vi till Kil. Berättade för Mia hur jag kände och frågade hur det ska kännas. Jag hade ju ingen aning.
Men jag bestämde mig för att vi skulle grilla och spela kubb, jag visste ju att värkarna ändå var för oregelbundna och för långt emellan för att åka in.
Efter maten, som jag fick i mig tack och lov trots att det nu gjorde ondare, gick jag på toaletten. När jag torkade mig var det rena racerbanan och jag såg massa slem på pappret. Slemproppen hade lossnat.
Jag gick ut till de andra igen och berättade, då tyckte de det var dags att ringa till förlossningen. Så jag blev mer eller mindre tvingad att ringa. Förklarade läget för barnmorskan och hon sa åt mig att vila men om det blev jobbigt att vara hemma var jag välkommen att komma in. Klockan var då ca 18.30.
Vrång som jag är hade jag inte tid att vila, dags att spela kubb tyckte jag! Så det gjorde vi. Jag tog en värk, kastade pinnen, tog en värk, vilade på gräsmattan, kastade pinnen. Och vad klossar jag kastade ner! Vann gjorde vi också.
Vid 21.00 hade vi spelat klart och då hade jag ännu mer ont. Vi gick in på soffan och klockade värkarna som nu kom med 4 minuters mellanrum. Nu började de andra nästan bli lite irriterade på mig och tyckte jag skulle åka in. Jag trodde fortfarande inte det var förlossning på G utan bara förvärkar och jag som var lite feschlig.
Men till slut lät jag mig övertalas, vi hade ju gjort det vi kom för, och på vägen hem kan vi väl stanna till på förlossningen då och kolla läget innan vi ändå kommer bli hemskickade tänkte jag. Vi lämnade kvar Charlie för säkerhets skull, åkte mot stan och förbi hemma för att hämta väskorna och babyskyddet ifall att, och sedan mot sjukhuset. Värkarna var fortfarande regelbundna och kom ganska precis med 3-4 minuters mellanrum.
Vid 22 stod vi utanför förlossningsentren, ringde på och blev insläppta, letade oss upp till avdelningen där vi möttes av en jättego undersköterska. De togs lite prover och sedan kopplade de på CTG-maskinen för att kolla värkarna och bebisens hjärtslag, där skulle jag få ligga i minst 20 min innan domen skulle komma. Skulle vi bli kvar eller åka hem?
